Johan Georg Otto von Rosen, född 13 februari 1843 i Paris, död 1923 i Stockholm, var en svensk konstnär och greve av ätten von Rosen. Han målade i den akademiska stilen, till stor del historiemåleri och porträtt. Han var professor vid Konstakademien 1880-1908 och dess direktör 1881-1887 samt 1893-1899. Som konstakademiens direktör kom han i stark konflikt med den nya generation av konstnärer som krävde reformer av akademiens utbildning och utställningsverksamhet, de så kallade opponenterna. Georg von Rosen föddes i Paris 1843 som son till generalkonsuln greve Adolf Eugene von Rosen (kallad "de svenska järnvägarnas fader") och hans hustru Euphrosyne Rizo-Rangabe. Hans första levnadsår förflöt i Paris, varifrån familjen flydde till Sverige under februarirevolutionen 1848. Han studerade 1855-1861 vid Konstakademien i Stockholm. 1862 besökte Rosen världsutställningen i London där han lärde känna belgaren Henri Leys' arbeten, målningar med scener från medeltiden och renässansen målade i ålderdomlig stil. Dessa verk gjorde ett stort intryck på von Rosen. Han skrev själv Stående hvarje dag i flere timmar, försjunken i åskådandet af dessa om en snart sagdt öfvermänsklig intuition vittnande bilder, som likväl flertalet i den stora hopen med likgiltighet skred förbi, drömde jag mig tillbaka in i en hänsvunnen tid och för mina yttre ögon försvann hela den öfriga utställningen, den omgifvande mängden, ja hela den existerande verlden! Då jag lemnade London, var jag på 14 dagar vorden 300 år äldre. Rosen uppsökte följande året mästaren i Antwerpen och tillbringade en tid i hans umgänge och i hans atelje. Återkommen till Sverige, inspirerad av mötet, målade han Sten Sture d.ä. intåg i Stockholm. Den medeltida stadsmiljön med det noggranna återgivandet av stenläggningen och den närmast osannolika rikedomen på byggnadsdetaljer känns igen från Leys målningar. von Rosen belönades med kunglig medalj för målningen, och blev hyllad och uppskattad av Oscar II på grund av bildspråket, som i hög grad uttryckte den oscarianska epokens ideal. Samma år begav han sig ut på resa och besökte Egypten, Palestina, Syrien, Osmanska riket, Grekland och Ungern där han studerade måleri. 1866 vistades han ett år i Rom och vistades sedan åter hos Leys fram till dennes död 1869. Därefter studerade han i Menchen under Karl Piloty och reste sedan vidare till Italien innan han återkom till Sverige 1871. Efter hemkomsten målade han Erik XIV och Karin Månsdotter. 1872 blev han ledamot av Konstakademien, 1874 blev han vice professor, 1879 kammarherre och 1880 professor i figurteckning och målning. 1881-1887 samt 1893-1899 var han direktör för Akademins läroverk. 1892-1900 var han även ordförande i Nordiska samfundet till bekämpande av det vetenskapliga djurplågeriet, numera Djurens Rätt. Han avled 1923 och förblev ogift under hela sitt liv.  Related Paintings of georg von rosen :. | The Explorer A.E. Nordenskiold | The Christmas Fair | joran persson och karin mansdotter | Eric XIV, King of Sweden | The Sphinx |
Related Artists:
Friedrich Hagedorn
(23 April 1708 - 28 October 1754), German poet, was born at Hamburg, where his father, a man of scientific and literary taste, was Danish minister. He was educated at the gymnasium of Hamburg, and later (1726) became a student of law at Jena. Returning to Hamburg in 1729, he obtained the appointment of unpaid private secretary to the Danish ambassador in London, where he lived till 1731. Hagedorn's return to Hamburg was followed by a period of great poverty and hardship, but in 1733 he was appointed secretary to the so-called "English Court" (Englischer Hof) in Hamburg, a trading company founded in the 13th century. He shortly afterwards married, and from this time had sufficient leisure to pursue his literary occupations till his death. Hagedorn is the first German poet who bears unmistakable testimony to the nation's recovery from the devastation wrought by the Thirty Years' War. He is eminently a social poet. His light and graceful love-songs and anacreontics, with their undisguised joie de vivre, introduced a new note into the German lyric; his fables and tales in verse are hardly inferior in form and in delicate persiflage to those of his master La Fontaine, and his moralizing poetry re-echoes the philosophy of Horace. He exerted a dominant influence on the German lyric until late in the 18th century. The first collection of Hagedorn's poems was published at Hamburg shortly after his return from Jena in 1729, under the title Versuch einiger Gedichte (reprinted by A. Sauer, Heilbronn, 1883). In 1738 appeared Versuch in poetischen Fabeln und Erzählungen; in 1742 a collection of his lyric poems, under the title Sammlung neuer Oden und Lieder; and his Moralische Gedichte in 1750. A collection of his entire works was published at Hamburg in 1757 after his death. The best is J.J. Eschenburg's edition (5 vols., Hamburg, 1800). Selections of his poetry with an excellent introduction in F. Muncker's Anakreontiker und preussisch-patriotische Lyriker (Stuttgart, 1894). See also H. Schuster, F. von Hagedorn und seine Bedeutung fer die deutsche Literatur (Leipzig, 1882); W. Eigenbrodt, Hagedorn und die Erzählung in Reimversen (Berlin, 1884).
Francesco Cairo
(1607-1665) was an Italian painter active in Baroque Lombardy and Piedmont. He was born and died in Milan. It is not known where he obtained his early training though he is strongly influenced by the circle of il Morazzone, in works such as the Saint Teresa altarpiece in the Certosa di Pavia. In 1633, Cairo moved to Turin to work as a court painter, including portraits, to Vittorio Amedeo I of the House of Savoy. Between 1637-1638, Cairo travelled to Rome, where he encounters the works of Pietro da Cortona, Guido Reni and of the Caravaggisti. He returns to Lombardy to complete altarpieces for the Certosa of Pavia and a church at Casalpusterlengo. He painted a St. Theresa for San Carlo in Venice. Between 1646-1649, he returns to Turin, and paints an altarpiece for Savigliano and the church of San Salvario. He is also known as Il Cavaliere del Cairo, because in Turin, he received the order of SS. Lazarus and Maurice in recognition of his merit. Many of his works are eccentric depictions of religious ecstasies; the saints appear liquefied and contorted by piety. He often caps them with exuberant, oriental turbans.
Willem Buytewech
1591-1624 Dutch Willem Buytewech Locations Dutch painter, draughtsman and etcher. Although he was born and died in Rotterdam, stylistically he belongs to the generation of young artists working in Haarlem at the beginning of the 17th century. He was nicknamed Geestige Willem (Dut.: inventive, or witty, Willem) by his contemporaries, and during his short career he made an important and highly personal contribution to the new approach to realism in Dutch art. He was one of the first to paint interiors with merry companies (see CONVERSATION PIECE) and is primarily known for his lively and spontaneous drawings and etchings on a wide range of subjects.